När jag börja rida så älska jag det! Förra året så utvecklades jag något enormt när jag fick byta grupp och nu älskade jag bara det inte det var typ hela mitt liv. Jag andades och levde för hästar. Börja leta medryttar häst, men ingen tur. Blev sårad när alla sa nej, men sen börja jag förstå varför dom sa nej, jag var ju såklart för ung och orutinerad!

I höstas hade jag kommit så lång att jag fick komma och provrida en gammal travare, men han var inte min typ av häst så jag sa nej, men sen så fick ja erbjudandet att rida en islänning vid namn Hilda samma kväll. Denna häst var speciell. Tjock, liten och väldigt envis! Skulle pröva tölta med henne, men hon vägra. Mejlet kom och helt plötsligt blev jag medryttare på henne! Jag var så glad!

Jag red på Hilda barbacka och jag lärde känna henne ganska snabbt. När vi galoppera i hagen så märkte jag att hon vill gärna dra sig åt höger och vi träna mycket på hennes galopp. Sista ridpasset på henne var så mysigt. Jag skritta fram ute. Sen så red jag in på en åker och galoppera/rejsa. Gud vad kul det var! Märkte på Hilda att hon tyckte det var kul då hon bocka och höll på :) Sen så träna jag lite på frihetsdressyr i hagen med henne och hon lärde sig jättesnabbt. Sen kom mejlet som fick mig att bryta ihop. Hilda skulle åka tillbaka till sin ägare då Hilda aldrig blev bra i hovarna.

Nu i vintras så funderade jag på att sluta rida.. Nu vet jag inte riktigt varför jag funderade på det. Jag älskar ju hästar vad skulle jag göra om jag sluta rida? Nu har jag fått ny medryttarhäst och ridningen funkar bra än så länge. Ska satsa på dressyren och försöka få upp mitt sjävförtroende i hoppningen.

/Tova